Jag känner till begreppet anglofil. Vad är då jag, som älskar Japan, en nipponfil? Drömresan dit har jag kvar, men en vän som var där i våras köpte det här ljuvliga tyget till mej.
Mönster: Från Burda nr 8/2009, omarbetat.
Material: Tyg från Tokyo
Jag var lite orolig att inte göra rättvisa av tyget. Mycket funderade jag över val av modell. I orginalmönstret ska det vara ett helfodrat framstycke, det ville jag inte ha utan klippte egna infodringsbitar. Först hade jag inte tänkt att ha en dragkedja i ryggen, men när jag provade mönsterbitarna fick jag inte dem över huvudet. Så jag klippte isär bakstycket och sydde i en dragkedja med mycket möda. När sedan klänningen var klar, tror ni inte att det då ändå gick att ta på den utan att öppna dragkedjan? Det enda rätta var att sprätta bort den och sy igen. Och hoppas på bättre lycka nästa gång. Tyget är mycket tunt, jag valde att fålla alla fållar för hand. Det fina tyget från Tokyo var värd det!
.jpg)
Inlägg
Jättesnygg! Snäll kompis du har som shoppar åt dig. Finns mycket fint från Japan. Lustigt sammanträffande dessutom: jag sydde ihop en barnklänning i japanskt tyg idag när E sov. Tyget valde en granne, och jag har haft det liggande 1,5 år.
SvaraRaderaJättefin!
SvaraRaderaLäcker!
SvaraRaderanä, jag körde snabbvarianten och tog en rund duk. Lyckas man bara hitta mitten och klipper ett rumpstort hål borde väl inte så mycket kunna gå fel?
SvaraRaderaNipponfil låter förresten som det ultimata mellanmålet; nyponsoppa med filmjölk
Haha! Nyponsoppa är faktiskt underskattat.
SvaraRaderaJa allstå, det var ju det. Jag hittade inte mitten på min duk. Jag trodde den var rund, men den var svagt oval...
Tack för fina kommentarer.